Humpty Dumpty…

*
Jag har nog alltid varit rätt så klumpig och klantig. Går in i dörrposter och bordshörn (jo, jag har ögonen öppna när jag går, men lyckas ändå... *lol*)
En dag på fritids (för rätt många år sedan) kom jag på den briljanta idéen att ställa mig uppe på bänkarna vi brukade sitta vid vid måltiderna.
Nej, du har rätt; det var ingen briljant idé.
Endast gudarna vet varför jag gjorde det... nej, inte de heller förresten...
Anyway... nu stod jag alltså på två av de ljusa träbänkarna, en fot på varje.
Det är nu bänkarna bestämmer sig för att visa hur ostabila de kunde vara.
De vickar framåt - och välter.
En äcklig duns hörs sedan när 20 kilo 8-åring faller ner på linoliumgolvet - med fejset före.
Knän, haka och näsa (och läpp också tror jag) får ordentliga skrubbsår.
Gudars skymning... som jag såg ut... Stackars min arma moder när hon hämtade mig den eftermiddagen...
Samma år har jag redan lyckats skada mun och nya framtänderna - genom att snubbla på en rot, slå hakan i roten framför och därmed bita mig hårt i underläppen.

Kära vänner: stå inte upp på bänkar - det är ingen bra idé! Och akta er för skogens tjocka rötter när de attackerar.
Nu ska jag wrappa in mig i flera meter bubbelplast - kanske ska leta upp en hjälm också!

På återseende!


Love,
D.