Mygg-blues

Jag trivs bäst i öppna landskap,
nära havet vill jag bo,
några månader om året,
så att själen kan få ro.

Jag kommer nog aldrig glömma den där mysiga sommarkvällen när vi stod vi en sjö och hörde tonerna av Ulf Lundells Öppna Landskap.
Jag var nästan sju år. Åh, jag tyckte om musiken, särskilt Öppna Landskap.

Jag trivs bäst när havet svallar,
och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal,
med havsmusik uti.

En annan sak som gjorde kvällen minnesvärd var detta: bland åhörarna fanns även små blodsugare vid namn mygga. En sådan placerade sig på min högra fot och kalasade helt fräckt på mitt blod.
Uh-oh… inte bra, eftersom jag är allergisk mot de små snyltgästerna.
Jag sa ingeting till familjen, ty jag ville lyssna på Lundell som stod på en scen någonstans på andra sidan sjön.
Nå, nu hade det inte hjälpt nämnvärt att säga till, skadan var ju redan skett.
Nästa dag var min fot uppsvälld, såg ut som om någon hade pumpat upp den med cykelpump.
Stiligt. Not so much.
Väldigt obehagligt var det också. Och jag fick äta mina otäcka små allergipiller.
Jag kunde inte ha skor på mig på ett par dagar, men det gjorde inte så mycket, jag tyckte om att gå barfota.
Det bästa var att vi stannade kvar på semestern ett par extra dagar, tills jag blev bra.
Så lite nytta gjorde den lille bevingade blodsugaren ッ

Jag trivs bäst i fred och frihet,
för både kropp och själ.

Humpty Dumpty…

*
Jag har nog alltid varit rätt så klumpig och klantig. Går in i dörrposter och bordshörn (jo, jag har ögonen öppna när jag går, men lyckas ändå... *lol*)
En dag på fritids (för rätt många år sedan) kom jag på den briljanta idéen att ställa mig uppe på bänkarna vi brukade sitta vid vid måltiderna.
Nej, du har rätt; det var ingen briljant idé.
Endast gudarna vet varför jag gjorde det... nej, inte de heller förresten...
Anyway... nu stod jag alltså på två av de ljusa träbänkarna, en fot på varje.
Det är nu bänkarna bestämmer sig för att visa hur ostabila de kunde vara.
De vickar framåt - och välter.
En äcklig duns hörs sedan när 20 kilo 8-åring faller ner på linoliumgolvet - med fejset före.
Knän, haka och näsa (och läpp också tror jag) får ordentliga skrubbsår.
Gudars skymning... som jag såg ut... Stackars min arma moder när hon hämtade mig den eftermiddagen...
Samma år har jag redan lyckats skada mun och nya framtänderna - genom att snubbla på en rot, slå hakan i roten framför och därmed bita mig hårt i underläppen.

Kära vänner: stå inte upp på bänkar - det är ingen bra idé! Och akta er för skogens tjocka rötter när de attackerar.
Nu ska jag wrappa in mig i flera meter bubbelplast - kanske ska leta upp en hjälm också!

På återseende!


Love,
D.